bilder bara

V-festival

Melbourne on my break

26 april

Det händer ju så mycket nu, jag hänger knappt med mig själv! Men jag har iallafall varit i Tasmanien och det var jättejättefint! Bodde hos landets schystaste farbror och faster i Hobart. De bjöd på äventyr runt stan, runt ön, en konsert, en teater, en massa god mat och trevligt sällskap. Solen sken från en klarblå himmel varje dag, torsdag natt till måndag morgon. Men det var svinkallt, ja faktiskt, på riktigt, temperaturen orkade sällan upp över 20. Och i bergen bara några minuters bilresa uppåt var det inte många plusgrader.

Jag behövde verkligen de där dagarnas ledighet, och så skönt att komma bort från storstan ett tag. Jag fick en massa extra energi och väl hemma i Melbourne igen gick 4 dagar i rad med dubbla skift som en dans. Igår var Anzac day = en dags ledigt (ja och så firar man ju lite krigskämpar också men framför allt så är man ledig). Vi skulle egentligen gå på zoo, jag, Tori och Susanne. Men Tori var bakis så Susanne och jag gick på grillfest i en förort istället. Goda korvar, kycklingvingar, football, rödvin&cola och en supersöt hundvalp som åt mina händer och somnade i mitt knä blev en trevlig eftermiddag/kväll. Sen blev jag bjuden på koreansk afton av en korean som jobbar i köket på restaurangen. Men det blev inget med det så på vägen hem gick jag en runda i stan istället, i regnet, med iPod i öronen och tänkte att nu säger de hejdå till mormor där hemma. Sen åkte jag hem och kunde inte sova.

Vad mer? Jo jag är hemlös, i Malmö. Jag blir utsparkad den 31 augusti och sedan kommer någon annan främling bo i min underbara lilla lägenhet på Dalaplan. Sorgligt värre! Men det löser sig, det gör det alltid ju. Till det bästa dessutom. Everything happens for a reason right? Och vad mer? Jo jag tror att jag ska åka till Darwin istället, när jag lämnar Melbourne för mina äventyr. Om inte min älskade syster yster och hennes vaniljyoughurt vill komma hit till Aussie-land och hälsa på, för då blir det andra bullar!

Bilder!!!

13 april, söndag

Min lilla mormor finns inte mer... Och jag är på andra sidan jorden och kan inte säga hejdå. Det känns lite jobbigt men det får va okej. Men just nu känns det verkligen som jag är långt bort, från allt. Jag tror jag är så långt bort så jag inte riktigt förstår att där hemma finns ingen mormor längre. Jag hade kanske behövt en begravning för att känna det ordentligt. Men jag tror att jag sa hejdå för ett år sen ändå.

Annars är det bra... Börjar bli aningen trött på att jobba så det ska bli skönt att sluta snart och dra iväg på äventyr. Mina planer (som kan ändras hur som helst när som helst) är: Mitten/slutet av maj åker (kanske) jag till Sydney och partajar med Chez en helg. Sen tar jag tåget över till Perth. Det tar 3 dagar... Via Adelaide. Jag undrar om jag kommer bli uttråkad eller om det bara kommer vara jätteskönt att sitta där på tåget och stirra ut i ödemarken kanske med musik i öronen och någon film på datorn (innan batterierna tar slut och man kanske inte kan ladda upp igen på tåget...)?! Alternativet är att flyga. Men jag har ju inte direkt någon brådska någonstans så jag tror nog tåg ändå. Sen gör jag västkusten ända tills det är dags att återvända till Sydney för att flyga till Singapore. Där Callekanin väntar!!! Tjoho! Det kommer bli så kul, längtar redan, även om mina egna äventyr i Oz säkert också blir jättebra!

imorse jag drömde...

Imorse drömde jag först att jag åkte hem, det var så skönt! Sen drömde jag läskiga grejer. Jag gick på en gata någonstans och såg någon med ett långt svärd gå förbi mig. Precis när han/hon passerat ser jag (genom ögon i nacken?) att han lugnt och sansat sticker svärdet i sig själv mot en vägg. Då först kopplar jag och fattar att det verkligen var ett svärd han hade och att saker och ting inte står rätt till. Jag fattar ett snabbt beslut att bara dra därifrån, någon annan kan ta hand om knäppot som håller på att dö. Men lite längre bort kommer fler med långa svärd, de bara går, sakta, som zombies, så jag är inte rädd än, jag kan lätt springa ifrån dem.

Lite tidigare i drömmen: Jag träffar någon som jobbar typ som taxi-bud, för ett mentalsjukhus, hmm... konstigt jobb, men så var det. Och mamma tyckte att det där låter ju superintressant, hade inte det varit något för mig att göra i framtiden kanske? Jag funderade, och kände att jo, visst, det hade jag nog faktiskt kunnat tänka mig! Jag förstod inte riktigt varför mamma ville det, jag skulle ju för det första vara omringad av psykiskt sjuka och störda människor, och för det andra skulle jag köra bil och vara ute i farliga trafiken hela dagarna. Men whatever, det verkade kul och skönt att mamma tyckte det också!

Sen plötsligt, så är jag alltså jagad av zombies. För även om de är långsamma så blir de fler och fler. Och jag vet inte om de bara vandrar runt där helt oskyldigt med sina svärd eller om de vill sticka svärden i mig. När de börjar sticka svärden i andra runt omkring mig förstår jag dock att de nog inte kommer lämna mig ifred heller. Till att börja med hittar jag människor som jag kan fly tillsammans med och vi försöker gemensamt vinna över svärd-folket. Men efter hand vet jag inte vilka jag kan lite på, vilka som är goda och vilka som är zombies, eller om det över huvud taget finns goda zombies. Jag börjar döda alla jag hittar för säkerhets skull. Jag har inget svärd men jag kväver dem, trampar på halsen medan de ligger ner. Men känslan när jag trampar, och kommer igenom, nästan känner marken... och så vet jag inte om de är goda eller onda, behövde jag döda? Fy, hemsk dröm!!!

För första gången på länge länge, även om jag tänkt på det länge länge, lyckades jag gå upp tidigare än jag måste och hann göra saker på förmiddagen innan jag börjar jobba. Tack hemska dröm... fick mig upp ur sängen iallafall!