skrivet pa taget till Bangkok

Nu sitter jag på tåget till Bangkok och börjar komma tillbaka till verkligheten, på flera sätt. För det första så känns det som att jag nu ser det ”riktiga” Thailand för första gången. På tåget är det mest thailändare, och utanför fönstret syns vardag. Det jag sett innan, i Bangkok på Khao San Road och MBK och i Phuket, Phi phi och Koh Lanta är ju något annat, turistigt helt enkelt, inte riktigt på riktigt. På Koh Lanta som jag lämnade imorse var det t.ex galet mycket svenskar. Jag lämnade Phi phi och övergav även Barry där eftersom jag kände att jag ville vara själv ett tag, träffa andra, det blir liksom inte så på samma sätt när man reser med någon. Plus att, ja, det var dags att skiljas helt enkelt… Men av de nya jag träffade och umgicks lite med på Koh Lanta var i princip alla svenskar. Jag hade inte pratat svenska på två veckor så i början kändes det lite kul, och svenskar som reser är ju den trevligaste kategorin svenskar så det blev okej. Igår spelade jag becah volley med ett stort gäng kanadensare och på kvällen hängde jag med dem och 2 svenska tjejer som hörde till. Några Singha och buckets senare började plötsligt solen gå upp och det var en halvtimme kvar till jag skulle bli hämtad med buss som skulle köra mig till tågstationen i Trang (tror jag det hette). Det är därför dagen idag har känts en aning overklig och surrealistisk. När man är trött lägger man märke till så konstiga saker, och att för första gången på resan se det ”riktiga” Thailand i samband med tröttheten och rester av singhorna blev en upplevelse. Nu längtar jag mest efter mat som serveras kl 19 och efter det tror och hoppas jag att sätena fälls ner till sängar så jag får sova! Nu t.ex… kom precis en man utan ben ”gående”, med flip-flop på händerna hasar han sig fram genom tågvagnarna. Gav honom en baht… undrar om det är snällt eller bara nedvärderande, en baht är så lite…?

Måste berätta om en massa annat också, har ju hänt jättemycket! Det känns som att Thailand-delen börjar avslutas nu så jag kan sammanfatta och säga att jag haft det skitbra! Har fått precis det jag vill, sol, värme, slappt, kul, upplevelser. Och precis som jag misstänkte är jag bäst på att resa själv, trivs verkligen med det! För själv behöver man ju inte vara om man inte vill. Men vill man så får man. Jag får göra och vara precis den jag vill, och har antagligen aldrig varit så mycket mig själv som nu, och det är bra, för jag är bra, det vet jag också J Det har folk sagt så det så! Plus att jag nog redan visste det… :P

Jag tror att sist jag skrev på riktigt var i Phuket, efter första dagen. Efter det hyrde jag och Barry vespa eller motorcykel eller vad det nu var. Körkort behövdes i alla fall och precis när vi skulle hitta en passande strand att kolla på solnedgången på blev vi stoppade av trafikpolisen och fick 300 baht i böter eftersom klantBarry inte orkade ta med körkortet. KlantEmma och KlantBarry hade dock inga pengar med så en snäll tjock svensk betalade till oss. Så jag fick fotografera solnedgången från vägen men det kommer ju fler! Innan vi stack till Phi phi bråkade vi med tysken som hade hotellet vi bodde på. Idioten la till en massa service charges och taxes på kostnaden för rummet som vi kommit överens om innan. Dessutom tog han betalt för en massa tjänster som bara en girig idiot skulle göra, 30 baht för ett lokalt telefonsamtal och krävde att vi skulle betala för att vi t.ex kokat tevatten!!! Barry blev förbannad men puckotysken kunde ju knappt engelska så det var svårt att argumentera. Till slut gav han i alla fall upp, och vi bestämde vad vi ville betala för och inte. Men då kommer det värsta, vi betalar med 2 tusenlappar och förväntar oss växel, men han ger oss bara växel så att summan blir den som han bestämde från början och inte den vi kom överens om sen. Därefter stänger han och låser kassalådan, tar nyckeln och går! Gissa om lite halvt instabila irländaren gick i taket då!! Medan han gick iväg och hotade med att hämta polisen pratade jag med thailändskan som också jobbade där. Hon var på vår sida och fattade att vi hade rätt men vågade såklart inte sätta sig upp mot sin arbetsgivare. Det handlade om 200 baht men det blev en hederssak, hatar när de försöker lura en. Allt handlar om pengar i Thailand och det är så tröttsamt. Det slutade i alla fall med att vi lyckades övertala thai-tjejen att hon skulle öppna kassalådan och ge oss pengarna och med en extremt olycklig min gjorde hon det. Fick lite dåligt samvete eftersom idiottysken säkert drar det från hennes minimala lön sedan, men man kan ju bara hoppas att han inte är ett lika stort as som han ser ut att vara. Efter incidenten planerade vi hämnd och tog ett foto på honom för att t.ex kunna lägga ut på nätet och varna folk för honom. Zoomar man in på fotot ser man att han stirrar rakt in i kameran med sitt falska leende, grym bild!! Minns inte riktigt om den är på det trasiga minneskortet eller om jag hann lägga in det i datorn… Usch hoppas verkligen jag kan få tag på bilderna, trist annars ju, många bra bilder!

Jag har inget bättre för mig så jag tänker skriva tills datorn dör här på tåget och om jag har sömniga läsare som inte orkar ta sig igenom allt får de skylla sig själva! Phi phi gillade jag nog mer än Phuket, väldigt turistigt där också men inte bara, det går att hitta annat. Första dagen gick vi till view point 1 och 2 och sedan vidare, ner på andra sidan berget och hittade en perfekt strand med max 10-15 personer, en liten restaurang och en apa i koppel. Det var precis en sån där strand som man ser i broschyrer och som man föreställer sig när man tänker på paradisstränder. Dessutom gick det att snorkla och se annat än bara grumligt vatten så jag behövde inte ens bli uttråkad. Kvällarna på Phi phi var ganska lugna, åt sushi all you can eat, såg thai-boxning, spelade lite biljard, kollade film. Som kompensation har jag festat de 3 senaste kvällarna på Koh Lanta. Men det är så skönt att kunna göra det precis när man känner för det, det blir så mycket lättare när man inte är beroende av veckodagar. Men sista tiden på Phi phi började jag nog bli lite uttråkad ändå, gick själv till stranden en dag och märkte att jag mest tyckte det var jobbigt när Barry dök upp lite senare. Jag trivdes med att vara själv, men trots det blev den dagen en väldigt bra dag. En av dem bästa kanske, var t.ex ute på en lång lång snorklingssimtur och hittade hajarna. Sista dagen på Phi phi åkte vi runt med båt till en massa olika ställen, snorklade mest, slappade, fotograferade, var på ”The Beach”-stranden m.m. Men efter den dagen kändes det som det mesta gick snett. Kameran slutade fungera, Barry blev sur för en skitgrej när vi va ute och åt, som man kan bli när man umgås mycket med någon, så inget konstigt. Men dagen efter var jag ganska säker på att jag behövde vara själv. Kände mig för första gången på resan lite nere, inte av någon speciell anledning. Kände mig mest dum, hur kan man gå och deppa när man är på ett sådant ställe? i-landsproblem på hög nivå! Men jag lyckades i alla fall vara ärlig nog att säga att jag nog ville åka själv till Koh Lanta så Barry fick åka någon annanstans, tror han stack till Krabi. Jag tror det var lugnt… blev ett för snabbt avsked bara, en massa stress och diskussioner om priser nere vid båtarna, sen försvann han bara. Men det var väl så jag ville ha det och det är lugnt med honom, han överlever!

Och som vanligt blir det mest att jag skriver och skriver och det är möjligt att inget av det går att förstå. Men då har jag i alla fall fått lite tid av tågresan att gå så det var inte meningslöst ändå! Jag är trött… men jag har det bra! Tåg är rätt skönt.